Evert Axel Taube föddes den 12 mars 1890 på Stora Badhusgatan 7 i Göteborg och bodde vid sin död, den 31 januari 1976, i Stockholm. Evert var författare, kompositör, trubadur, lutspelare och konstnär och hans bidrag till den svenska visskatten får honom att räknas som en av Sveriges nationalskalder. Hans rika produktion omfattar prosa och poesi samt teckningar, akvarell- och oljemålningar, men det är för sina visor han är mest känd. Taube skrev över tvåhundra visor under sitt liv. Hans prosa omfattar bland annat reseskildringar och romaner.
| Singsbykören/Kvevlaxkören | |
| Fritiof och Carmencita | Man frågade ofta Evert om bakgrunderna till hans visor och han kunde ge flera olika versioner om samma visa. En av hans förklaringar till ”Fritiof och Carmencita” var att han kom till estancian San Martin i Argentina i sällskap med Fritiof Andersson och en polis vid namn Fernandez. Polisen följde med för att övervaka Fritiof som just blivit frisläppt från fängelset. Alla tre var inbjudna till en fest. I visan dansar Fritiof tango med dottern i huset, som kallades Carmencita. Att skriva en visa om det kom Taube på många år senare när han en natt i skärgården tyckte att båtmotorns rytm lät som en tango. |
| Kvevlaxkören | |
| Änglamark | Sången skrevs 1971 för filmen ”Äppelkriget” och var inspirerad av Everts engagemang i den politiska striden om Vindelälven. |
| Sololà | |
| Så skimrande var aldrig havet | Det var Lill Lindfors som sjöng in visan på Svensktoppen. Ulf Elving ringde Evert för att gratulera till detta varvid han svarade: ”Svensktoppen ligger väl på Kebnekaise och där kan man väl inte se havet?” och bröt samtalet. Han var tydligen inte imponerad. |
| Sjösala vals | Visan publicerades i ”Sjösalaboken”, som gavs ut under krigsåren 1942. Vissamlingen var en hyllning till förmågan att överleva. Rönnerdahl får utgöra idealbilden av svensken som är rik i sin fattigdom och en överlevare nära naturen som klarar kriserna. |
| Singsbykören | |
| Så länge skutan kan gå | Visan var en av Taubes sista skivinspelningar (1960), även om han skrev den första versionen på 50-talet till en film som inte blev inspelad. |
| Byssan lull | En folklig vaggvisa som Evert gjort känd och publicerade i sin första vissamling ”Sju sjömansvisor” 1919. |
| Nocturne | Nocturne betyder ”nattlig musik”. |
| Sommarnatt | |
| Allsång | |
| Dans på Sunnanö | |
| PAUS | |
| Kvevlaxkören | |
| Oxdragarsång | Sången handlar om oxdrivarens färd genom Pampas till södra Santa Cruz i Argentina. |
| Idyll | Sången ingår som en del i verket ”Här Rosmarie syns blåa Nämndö fjärden”. |
| Singsbykören | |
| Min älskling | Everts tolkning av ”A Red, Red Rose”, skriven av skottlands nationalpoet Robert Burns. |
| Rosa på bal | De två vanligaste figurerna i Taubes visor är sjömannen och äventyraren Fritiof Andersson och Sjösalabon och barnafadern Rönnerdahl, vilka bägge ofta antas vara Taubes alter egon. Rosa på bal berättar om Fritiof och hans sångmö Rosa. Liksom ”Fritiof och Carmencita” har även denna sång har en uppföljare: ”Tango Rosa”. |
| Allsång | |
| Flickan i Havanna |
Visan var inspirerad av en färggrann bild av en flicka på insidan av locket till en låda havannacigarrer och en andlig sång som Evert hörde som barn. Evert har berättat så här: ” Visan diktad, musiken ur minnet upptecknad. En visa om huru det täcka könet uppenbarar sig i ett fönster och på detta enkla och oskyldiga sätt så småningom blir ägarinna av en vacker ring, vilken i sista versen pryder hennes hand”. |
| Singsbykören/Helsingbykören | |
| Som stjärnor små | Visan har sjungits som en serenad till hustrun Astri. Astri blev ibland arg på Evert och sa: ”Nu rymmer jag!”. Evert svarade: ”Då följer jag med!”. |
| Calle Schewens vals | Evert berättade: ”Jag hade fått kallelse att segla upp till Håtö Svansar för att taga inträde i den ärorika Pelarorden. Plötsligt som jag stod mitt på ängen och sjöng en visa kom en patrull och arresterade mig. Det var order från Hövdingen att jag skulle avlägsna mig och att jag inte fick återkomma utan att i text och melodi medföra en dikt till Ståthållarens ära. Jag satt mest hela kvällen i strandskoningen på sydsidan av ön och diktade så gott jag kunde. Medan jag satt där fick jag mellan alar och vajande vass syn på Calle Schewen själv, som slagit sig ner i sin lilla berså vid bryggan. Måsar och tärnor flög ljudlöst över fjärden och så kom en vitklädd flicka fram och bjöd upp herr von Schewen till dans. Solen sjönk, julinattsskymningen smög sig varm och doftande in över den romantiska roslagsön. Jag hade fått mitt motiv.” |